När tankarna far iväg

Satt härom dagen och surfade inne på AFF, hamnade på en sida som inte så värst många skriver på, men där var en som hade skrivit. Hennes dotter var prematur och föddes i v 26, pga en infarkt i moderkakan som blockerade näringen till barnet, därav föddes hon för tidigt. Tösen mådde tydligen bra nu, ett år senare, men nu hade de något annat problem, lill-tjejen hade fått kramper som dom inte visste var dom kom ifrån.

Direkt larmade mitt huvud när jag läste det, tydligen hade hon endast gått igenom ett onormalt EEG, men de visste fortfarande inte vad det var för något. Det lät precis som om det var en propp i hjärnan, precis så som Totte hade / har. Men jag la band på mig själv, läkarna vet säkert vad dom sysslar med, och det finns ingen anledning att jag stressar upp en redan nervös mamma med mitt dravel som jag amatörmässigt kommer med.

Fler och fler (särskilt nu efter bröllopet) Har kommit fram och frågat när det blir syskon, eftersom Totte är 2 år snart så är det tydligen hög tid för syskon. Har svarat vänligt att inte förrän om några år, då jag har pluggat klart och känner mig redo för ett ytterligare barn, då det är jag som ”ger upp” mest tid i samband med graviditet, förlossning och kommande föräldraledighet. (Med tanke på min unga ålder ser jag inte tiden som något problem när det gäller syskon)

Men ärligt talat, det är bara halva sanningen.

Visst, jag ska plugga klart och få kött på benen när det gäller arbetsmarknaden innan vi pratar om något sånt. Men jag är faktiskt lite rädd att skaffa fler barn. Oron kommer gnaga sönder mig under graviditeten.

Många sa när jag var gravid med Totte att det händer inget, allt kommer gå bra, ingen fara, Ingen stor risk att något hemskt händer! Vad hände? Vi kom undan skador och större saker med nöd och näppe, ett rent lyckokast!

Folk, både medicinskt utbildade och inte, säger likadant nu när jag dryftar mina tankar om oron för något liknande om syskonet i framtiden. Det händer inte, Ingen stor risk att det händer, Allt kommer gå bra! Jag kan förstå att folk vill väl, men kom igen?! Se realistiskt på det, det har hänt en gång, och det kan hända igen. Särskilt som dom inte vet vad orsaken är, det gör mig ännu mer konfunderad!

Men när jag tittar på Totte och den växande unge som han faktiskt är, känner jag en gränslös kärlek, och möjligheten till ett syskon finns där igen. Tänk ett sånt fint barn till!?

Men… först om några år. 😉

Annonser

~ av mimiamelie på augusti 12, 2008.

2 svar to “När tankarna far iväg”

  1. Du kan ju bara gissa hur många gånger vi fått den frågan och vi väntade i 17 år på ett syskon!
    Så njut ni av er lille goding först och främst, för precis som du själv säger: Du är ju ung ännu och vänta ni tills ni känner er redo igen! Kram på dej!

  2. […] Och DÄR slungades jag tillbaka till den 23 Oktober 2006. […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: