.

Ibland hejdar sig livet.

Och tar ett andetag.

Och det blir aldrig samma igen.

Sammanfattning av en dag i sandlådan, i Göteborg.

-Vad heter din lillebror?
(nog för att jag är en ung mamma)

-Vilket land kommer ni ifrån?
(nog för att vi bryter på skånska, men inte så mycket)

När blir man sin egen fördom?

Alla har fördomar.

Jag har massvis med fördomar.

Folk som ser ut på ett visst sätt, klär sig på ett visst sätt, beter sig på ett visst sätt.

Dom är på ett visst sätt.
Eller?!

Så – När blev du din egen fördom, när du tänker på det?

(obs – bilden har inget med innehållet att göra)

Inte okej.

Fruntimmersveckan är över.
Massor med regn.
Höstväder.
Snack om kräftskivor.
Damen i huset föredrar det varma stället att sova på istället för det svala.

Men framförallt.

Löven på trädet utanför har börjat att gulna.

Alltså – Nä.

Inte lika mycket glättigt längre.

Jag försöker bli lite distanserad mot alla ofattbara händelser.

Genom att koka rabarbersaft. (som blev rabarberdricka istället)
Genom att tänka på de fina människor som vi kommer möta på vår resa som vi ger oss iväg på om någon dag. Och att vi reser miljövänligt med tåg hela resan.

Men jag tänker på alla drabbade.
Anhöriga.
Offer.

Fy. Fan.

SÅ.

Nu var min bil såld och vi har fått  en semesterkass… Nä förlåt.
Jag lever i en illusion.
Skulder att betala.

Glädjen var skön sålänge den varade!

Det är inte ofta men det händer…

… Att man tvättar i hafsigt uppsatt svinrygg.

Hoppashoppashoppas

Mjukstartar dagen.

Med att få moralpredikningar size huge uppkört i ansiktet.

Men det är som är ett roadkill.
Jag kan inte sluta titta.

Bara ett tips alltså.

Gå  in här.

Jädrans bra läsning och hög igenkänningsfaktor på detta inlägget.

Frånsett Ipaden då.